Regi av dockteater kräver sin man eller kvinna. Teaterformen kräver dubbel bokföring, om uttrycket tillåts, eftersom modern dockteater med synliga dockspelare/skådespelare har flera spelplan. Dels ’vanlig’ regi för aktörer, dels regi av dockorna. Och knepigast av allt, skarvarna där emellan samt mellan docka-aktör och det scenrum där scenografi och dockor utvecklar en egen och delvis annan relation.
Inger Jalmert-Moritz är en erfaren dockteaterregissör, tidigare konstnärlig ledare för Dockteater Långa Näsan vid Stockholms Stadsteater, numera teaterhistoria blott. Nu har hon, som så ofta med Nils Moritz som scenograf och dockdesigner, gjort intressant teater av Anna-Clara Tidholms Pojken som inte kunde gå hem för Teater Spektaklet i Uppsala, en liten kvalitetsteater. Intressant, gripande och insiktsfull teater om ett barn som saknar vad alla barn borde ha: omhändertagande föräldrar. De är nämligen krokodiler, glänsande fuktiga, sinnligt ormande, med hungriga käftar.
Spektaklets Margaretha och Per Löfblad spelar de mänskliga rollerna i en lugnande ramberättelse runt historien om en liten pojke som faktiskt till slut inte kan gå hem till sina krävande föräldrar. Visst älskar de sin Billy, men deras behov går alltid före. Det är den vuxne Billy och hans fru i morgonrockar som ser tillbaka, och den tandborstande frun som undrar: varför sa du inget?
Vad skulle jag säga, säger Billy. Har man två glupska krokodiler till föräldrar som bara kräver mat och passning – vem skulle tro på det?
Så blir skrönan en metafor för barn som växer upp med föräldrar som tvingar barnen att bli föräldrarnas vårdare. Samt dölja det för omvärlden. Temat känns igen från Suzanne Osten och Flickan, mamman och soporna, men hanteras här med allegorisk distans. De två platskrävande krokodilerna som glupar i sig blodpudding och lustfyllt rullar runt i badkaret är en sinnrik bild för föräldrar med missbruk eller bara alltför stora egotrippar.
Minnesbilderna är dockspel, fint och precist hanterat av Jenny Bjärkstedt och Löfbladarna, alla i svarta kepsar som gör dem ”synligt osynliga”. Nils Moritz docka Billy med sina stora blanka ögon kniper betraktarens hjärta direkt, och Bjärkstedts säkra hantering av figuren och hans röst är utmärkt. De hialösa krokodilerna gör det möjligt att också skratta åt eländet, liksom den omfångsrika skolfröken, snäll men aningslös.
Lättad iakttar man det lyckliga slutet. Billy får bo hos vännen Samira, det gränslösa krokodilparet får det bra på ett zoo. Också det en vacker, eftertänksam men skakande bild av ett svårhanterat problem.
Margareta Sörenson
Skrivet av Kulturredaktionen den 21 feb 11:30